Jag magrar av
Jag vägde mig i dag, (vi har köpt en ny lyxig våg som mäter båe fett- och vattenprocent), och jag har gått ner ett kilogram på två dagar. När jag senast vägde mig innan vi köpte vågen fick jag en chock. Jag vägde 65 kilogram. Det är det mesta som jag vägt i hela mitt liv. Nu är jag nere på 59. Fetttprocenten och vattenprocenten låg på normal nivå iallafall.
Det sjuka är att jag gillar det. Jag gillar tanken på att bli ett magert skelett på 50 kg. Haha, nej nu skojar jag! Men det vore nice att väga 54 igen. Sådär som när jag var sexton. Eller varför inte 49 som när jag var fjorton? Då var jag mager som en kratta men tyckte att jag var smällfet. Eller när jag var elva och för första gången tyckte att jag var riktigt jävla tjock ( när jag vägde 35 ungefär och indåg att min mage stod ut), och avundades min kompis som hade värsta fina magrutorna.
Eller kanske när min kompis fick körtelfeber och gick ner 10 kg på två veckor. Det var så sjukt snyggt (tyckte "tjocisen" jag på tretton år och 45 kg)
Jag blir så irriterad på mig själv. Varför kunde jag inte vara nöjd? När jag var så smal och söt och "oförstörd". Ätstörningarna har alltid varit ett faktum. Inte på det sätt jag önskade kanske, men mitt förhållande till mat har inte varit normalt sedan den där ödesdigra dagen när jag var elva. Den dagen min mamma sa "Men, du börjar ju se ut som jag" (angående min utputande "fettmage")
Det var då jag krossades. Insåg att jag inte dög. (När jag påpekade detta samtal för min mamma blev hon förfärad och undrade varför hon hade sagt så, men gjort är gjort. Det är inte hennes fel)
Fösta gången jag hörde ordet anorexia var när kronprinsessan hade det när hon var 18, för 13 år sedan, hur gammal var jag då? 6? 7? Jag tyckte att det lät så farligt och hemskt. Men så jag skulle ångra mig...
Jag försökte så hårt att få anorexia när jag gick på högstadiet. Försökte så gärna. Men jag har aldrig haft speciellt stark moral, så naturligtvis klarade jag inte av det. Lika bra det, för en gång sjuk, alltid sjuk. Men jag ville så förtvivlat gärna vara smal. Jag fattade inte vad alla pratade om när de såg på mig. De kallade mig mager och supersmal, men jag förstod bara inte.
Sommaren till åttan hände det så plötsligt. Jag svällde upp. Fick enorma bröst som jag inte kunde förstå varifrån de kom. Höfter och lår. Äcklat såg jag hur vågsiffran höjdes. Jag lovade mig själv att aldrig gå över 50-kilosstrecket. Jag gjorde en tabell i min dagbok, men för varje centimeter jag växte på längden, så tillkom det ett kilo på kroppen. En jämn och fin kurva som steg i en perfek linje på 45 grader. Hur kunde jag vara så dum?
Det här bli värsta utläggningen nu, så jag orkar inte fortsätta. Det hände iallafall en hel del. Nu kommer vågorna av fettångest i perioder. Just nu gillar jag det jag ser. Jag borde vara tacksam istället för att gnälla.
ÄÄÄH:D jag är fjantig. Jag måste bara få ventilera lite ibland. Så att jag kan njuta lite grand. Det finns så många stackars själar där ute som har det så mycket värre. Pussar
//H
Det sjuka är att jag gillar det. Jag gillar tanken på att bli ett magert skelett på 50 kg. Haha, nej nu skojar jag! Men det vore nice att väga 54 igen. Sådär som när jag var sexton. Eller varför inte 49 som när jag var fjorton? Då var jag mager som en kratta men tyckte att jag var smällfet. Eller när jag var elva och för första gången tyckte att jag var riktigt jävla tjock ( när jag vägde 35 ungefär och indåg att min mage stod ut), och avundades min kompis som hade värsta fina magrutorna.
Eller kanske när min kompis fick körtelfeber och gick ner 10 kg på två veckor. Det var så sjukt snyggt (tyckte "tjocisen" jag på tretton år och 45 kg)
Jag blir så irriterad på mig själv. Varför kunde jag inte vara nöjd? När jag var så smal och söt och "oförstörd". Ätstörningarna har alltid varit ett faktum. Inte på det sätt jag önskade kanske, men mitt förhållande till mat har inte varit normalt sedan den där ödesdigra dagen när jag var elva. Den dagen min mamma sa "Men, du börjar ju se ut som jag" (angående min utputande "fettmage")
Det var då jag krossades. Insåg att jag inte dög. (När jag påpekade detta samtal för min mamma blev hon förfärad och undrade varför hon hade sagt så, men gjort är gjort. Det är inte hennes fel)
Fösta gången jag hörde ordet anorexia var när kronprinsessan hade det när hon var 18, för 13 år sedan, hur gammal var jag då? 6? 7? Jag tyckte att det lät så farligt och hemskt. Men så jag skulle ångra mig...
Jag försökte så hårt att få anorexia när jag gick på högstadiet. Försökte så gärna. Men jag har aldrig haft speciellt stark moral, så naturligtvis klarade jag inte av det. Lika bra det, för en gång sjuk, alltid sjuk. Men jag ville så förtvivlat gärna vara smal. Jag fattade inte vad alla pratade om när de såg på mig. De kallade mig mager och supersmal, men jag förstod bara inte.
Sommaren till åttan hände det så plötsligt. Jag svällde upp. Fick enorma bröst som jag inte kunde förstå varifrån de kom. Höfter och lår. Äcklat såg jag hur vågsiffran höjdes. Jag lovade mig själv att aldrig gå över 50-kilosstrecket. Jag gjorde en tabell i min dagbok, men för varje centimeter jag växte på längden, så tillkom det ett kilo på kroppen. En jämn och fin kurva som steg i en perfek linje på 45 grader. Hur kunde jag vara så dum?
Det här bli värsta utläggningen nu, så jag orkar inte fortsätta. Det hände iallafall en hel del. Nu kommer vågorna av fettångest i perioder. Just nu gillar jag det jag ser. Jag borde vara tacksam istället för att gnälla.
ÄÄÄH:D jag är fjantig. Jag måste bara få ventilera lite ibland. Så att jag kan njuta lite grand. Det finns så många stackars själar där ute som har det så mycket värre. Pussar
//H
Kommentarer
Postat av: zezzi
Men Hanna, du e ju supersnygg! Fast he bruk it hjälp va ar säjr heldär. Förstår it vafö man ibland je så äjnvis å bare sir he man sjölv försöker si..tur ja it har tid att si så mytji i speglan, sku man jier he sku man antagligen kon bäjn ut 30tusen "fäjl" som it finns..elå ja, ja väjt it. Ja bruk it ork funder så mytji på tårde :P.. ja skylldär nu fötidin min smalhäjt på att ja ha levd me glutenintolerans i massa år å it veta om a (nu hoppas ja dock att massa kilon ska buri fasten på me tå ja äntligen jetär rätt).
hede vort langt å utdräji
Trackback
